Havet finns i Österbotten. (okej, det är ju inte Atlanten, men good enough.) Och det uppskattar jag. Men nu uppskattar jag det verkligen.
Nu är det hett här. Och idag var programmet att ta sig ut till stranden. Här finns ganska många små sjöar. Men betoning på ”små” och ” sjöar”. Först åkte vi till Slaughtensee, som säkert var jättevackert med skog ner till vattenbrynet, om man skulle ha tagit bort alla människor som också hade hett. Det var så fullt att vi till sist klämde oss in, bara några centimeter ifrån följande badare, en grill som rykte i ansiktet och en kvinna med sin hund som inte var kopplad och bet en annan som gick förbi. Barnen hade ropat efter att bada så länge så de fick plaska en stund, men när Hedvig sprang runt på glassplitter och vi satt i princip i en hög med sopor tänkte vi att vi prövar nåt annat ställe.
Så vi åkte vidare till Wannsee. Det såg fint ut, så vi slog oss ner på en gräsmatta och tänkte att vi kunde äta innan vi hittar nånstans att bada. Så långt allt väl, men att hitta ett badställe gick inte. Där fanns bara båtar, restauranger och staket.
Alltså vidare till Nikolasse. Äntligen hittade vi den ”riktiga” stranden. Dit var det inträde och kön utanför var så fruktansvärt lång att vi var på väg att vända om genast. Jag skulle tippa att där var 500 människor kanske? Jag pratade en stund med en man som stod framför mig i kön, och han sa att de tar in 50 000 gäster dit. Just som vi var på väg att gå, kom en vakt och vinkade in oss genom en annan dörr. Vi hade små barn med så vi fick gå förbi! Hurra! Nåja, vi trängde oss in på en sandplätt och Hedvig fick äntligen plaska i vattnet. Gyttja luktade det och var brunaktigt, och fullt fullt fullt med folk. Ja, kanske det var 50 000. På en plätt som var max några 100 meter lång. Och detta betalar folk för.

Så för badtips i Berlin, -välj själv av ovanstående alternativ. Vad vi är lyckligt lottande som bor nära havet. Jag vill hem och simma i Kronvik.