Idag har vi höstens första premiär här på teatern. Flaggorna vajar för vinden redan då  jag kommer på gatan. Jag träffar Anna, vår frisör och maskör och frågar lite oroligt hur det gick igår på genrepet. Var de nervösa? Vad sa de? Hur gick det? Kom de ihåg allt? Och vad sa regissören? Anna ger mig lugnande besked, men vi är överens om att det är skönt att det är premiär. Raija vår rekvisitör, träffar jag också på gården och vi pratar om föreställningen. Jo, den är underbart vacker, hoppas folk kommer att tycka om den. I huset pågår premiärfestförberedelserna för fullt, alla är anmälda, Astrid har beställt maten, bord bärs av och an, dekorationerna läggs på plats.

Jag har tänkt på mitt premiärtacktal. Men jag har inte bestämt vilken klänning jag ska ha. Och jag vet inte om jag kommer att läsa dikten av Edith.

Premiärer är märkliga. Jag dras alltid med i nervositeten, stämningen, känslan av att det är nu eller aldrig. Fast denna kanske är min 100 i livet. Fast vi har en ny premiär om två veckor. Fast jag VET att premiärer kommer och går och de går alltid bra.

Så jätte stor lyckospark som vi säger här på teatern.

Ikväll är det PREMIÄR:)