Jag hade möjlighet att i fredags delta i ett seminarium som ordnades på Klockriketeatern, Theater and multilingualism, dvs teater och flerspråkighet, som förstås starkt tangerade vår egen föreställning, Sylvi, men också presenterade andra som gjort föreställningar / konstnäriga projekt där olika språk och kulturer vävts samman.
För att vara riktigt ärlig, velade jag länge mellan att besöka en kompis eller gå på seminariet, och måste säga att jag verkligen fick ta mig själv i kragen och ge mig en spark i rätt riktning innan jag till slut gick till seminariet, men som alltid när det gäller sådana saker, så är det ju så uppfriskande varje gång man får lära sig något  nytt eller se saker ur andra perspektiv.
Eller för att citera min man; det är som att gå till en veganrestaurang, man vill inte riktigt gå dit, men sen när man väl har ätit så är mår man mycket bättre än om man hade gått till mcdonalds.
Nåja, mycket diskuterades, tekniska problem och attityder, men jag skulle säga att en av det viktigaste aspekterna som kom fram var attityden till språket inom våra egna språkgrupper. Nu menar jag främst inom teatern, eftersom det är det som är mitt område. En utländsk skådespelare kommenterade att för henne är det omöjligt att i Finland få en roll på en teater som något annat än ”utlänningen”. Trots att många utlänningar i vårt land i verkligheten ju har alla möjliga positioner, de är läkare, de är försäljare, de är mödrar och fäder etc.. Dels är det ju förståeligt, pga att henne finska /svenska inte är tillräckligt bra. Men behöver den vara så perfekt för att hon ska kunna stå på scenen eller räcker det med att hon är en duktig skådespelare? Inte har ju alla människor i verkligheten heller perfekta språk? Och detsamma gäller också svenskan och finskan. Jag skulle knappast heller få en roll i en finskspråkig produktion annat än som ”den svenskspråkiga”. Och tvärtom för finskspråkiga. Och det är ganska nyligen vi har börjat luckra på gränserna för vad kvinnor kan spela. En lång tid har vi inte haft andra roller än ”den unga kvinnan”.

Kanske det kunde vara något för regissörer och dramaturger att tänka på, att se möjligheterna i att öppna upp språkgränserna på teatern. Det kunde visa på ett mera tolerant samhälle, en större tolerans för utlänningar, och också mellan finskspråkiga och svenskspråkiga. Sylvi föreställningen är en litet steg mot detta, men det kunde vara ännu större.

Lina

ps. angående tolerans och vänlighet till utlänningar; senast på flygplatsen på väg hem till Vasa ville jag köpa ett läppstisft i en butik. Vilket jag inte fick för att jag endast skulle flyga inrikes.  Enligt försäljerskan i kassan var det också olagligt att jag skulle ge kontanter till kvinnan bakom mig så att hon kunda köpa det åt mig., så det gick inte heller. Kvinnan bakom mig i kön tyckte också att det var orättvist, och det slutade med att hon köpte läppstiften och gav det till mig som en gåva!